Auberginen som fick en andra chans

En gång för många år sedan köpte jag en aubergine. Jag hade ganska nyss flyttat hemifrån och hade också nyligen upptäckt att det var roligt att experimentera med mat. På folkhögskolan där jag gick fanns ett kök där man kunde värma sin mat i mikrovågsugnar eller på stora storköksplattor. Ofta hade jag inte gjort i ordning någon matlåda, utan tog helt enkelt med det som fanns i kylen och hoppades på att kunna fixa en lunch av det. Spanade man runt lite fanns det ibland någon man kunde gå ihop med och få en riktigt fin middag. Som till exempel den dagen då jag bara hade ägg med mig och hittade en som hade pytt i panna.

Fin att se på men föll inte mig i smaken.

Tillbaks till auberginen. Jag hade alltså med mig den en dag till folkhögskolan, tillsammans med en burk krossade tomater, en kryddburk med garam masala och en morot. Den här dagen hittade jag ingen matpartner utan fick laga min mat själv. Det blev en slags gryta som jag har ett svagt minne av att jag inte tyckte särskilt mycket om. Medan jag åt fick jag höra att alla tyckte det luktade jätteskumt från köket. Om det var auberginen eller garam masalan som luktade vet jag inte. Efter den dagen blev det aldrig av att jag köpte aubergine någon mer gång...

...förrän jag gjorde ett nytt försök när jag skulle göra vegetarisk lasagne. Jag tog dock aldrig med auberginen i lasagnen eftersom jag inte gillade smaken av de stekta skivorna.

Skam den som ger sig. Den där grönsaken verkade ha bestämt sig för att göra ett bättre intryck på mig. En dag för ett tag sedan slank det med en aubergine när jag handlade på väg hem från jobbet. Jag hade tänkt göra auberginelindad quornfilé till gubben på alla hjärtans dag. Men den dagen hade jag annat för mig och auberginen blev bortglömd i kylen...

...tills min blick en morgon fastnade på ett ett nummer av Topphälsa (# 2 2012). Jag började bläddra och stannade vid ett recept på moussaka. Kan detta vara min längsta inledning någonsin till ett recept? Som vanligt har jag ändrat ganska mycket i det. Här kommer nu till slut min första lyckade maträtt med aubergine:

Vegetarisk moussaka

med quornfärs, aubergine och potatis

(3-4 portioner)

1 aubergine

6 potatisar

rapsolja

1 liten gul lök

1 vitlöksklyfta

1/2-1 tsk sambal oelek

2 msk tomatpuré

1 morot

250 g krossade tomater

1 tsk flytande honung

2 tsk kinesisk soya

1 vegetabilisk fond "du chef"

svartpeppar

rapsolja

3 dl mjölk

2 tsk maizena

40 g hårdost (jag tog Castello Reserve Herrgård)

örtsalt, vitpeppar, muskot

Skär auberginen i skivor, strö salt över och lägg i en skål med en assiett och en tyngd över. Låt stå i ca en timme.

Finhacka löken och pressa vitlöken. Fräs i olja tillsammans med tomatpuré och sambal oelek. Skala moroten och riv ner den i fräset. Tillsätt krossade tomater, honung, soya och fond och låt puttra en stund på svag värme under lock. Rör ner quornfärsen, koka upp och smaka av med svartpeppar. Tillsätt eventuellt en skvätt vatten om såsen känns för torr.

Rör ut maizena med lite av mjölken i en kastrull och koka upp. Späd med mjölken, lite i taget. Sjud i 5-10 minuter. Rör om då och då. Tillsätt osten och smaka av med salt, peppar och muskot.

Skala och skiva potatisarna tunt. Koka skivorna i lättsaltat vatten i ca 5 minuter. Häll av kokvattnet (eller spara det till såser eller växtnärning) och skölj dem i kallt vatten.

Lägg aubergineskivorna i ett durkslag och låt rinna av. Torka skivorna med hushållspapper. Bryn dem i olja på båda sidor och låt rinna av på hushållspapper.

Varva potatis, aubergine, quornfärssås och ostsås i en smord ugnsfast form. Jag gjorde det i ordningen: Potatis, quornfärs, ostsås, aubergine, quornfärs, ostsås etc. Översta lagret ska vara aubergineskivor toppade med ostsås. Gratinera i ugnen i 40-45 minuter i 200 grader tills moussakan fått fin gyllenbrun färg.

Mitt betyg på rätten blev väldigt högt. Kanske inte en tiopoängare men gott och väl nio av tio möjliga. Jag har alltså lyckats tillaga en rätt med aubergine som jag tycker är god!

Jag vet inte om man ska gratulera mig eller auberginen. Det var ju trots allt den som inte gav upp på mig trots att jag måste framstått som ett hopplöst fall.