Att prata med tjejer

Jag minns två personer från min barndom som uppmärksammade mig för att jag hade ett intresse. Den ena var min morfar som jag delade konstintresset med. Han älskade konst, hade många konstnärsvänner som han gärna köpte tavlor av och så visade han ett sort intresse för min konst. Jag minns än idag att jag längtade tills morfar skulle komma och titta på mina "tavlor". Det finns till och med skrivet i min dagbok. Nu var det ju säkert bara några teckningar som inte var så märkvärdiga. Men hans sätt att titta på dem och prata om hur jag hade gått tillväga när jag ritade dem gjorde att jag kände mig sedd och viktig. Framförallt motiverade det mig till att rita och måla mer och prova olika tillvägagångssätt och tekniker.

Den andra personen var en lärare på skolan. Han fastnade för någon dikt jag skrivit i skolan och frågade mig om jag brukade skriva dikter. Nu var det så att jag skrev ganska mycket dikter och jag blev överlycklig att han frågade. Han sa att han gärna ville läsa fler dikter och några dagar senare tog jag med mig min diktbok och några lösa papper till skolan. Sedan fick jag läsa upp dem för honom och han kommenterade hur jag hade byggt upp dikten med rim eller inte rim och hur orden samspelade med varandra. Idag skriver jag låtar till mitt band och till musikundervisningen i skolan. Kanske lite tack vare att det fanns någon som visade ett genuint intresse i mitt skrivande.

För några dagar sedan läste jag en artikel av Lisa Bloom om hur man pratar med små tjejer och det var den som fick mig att tänka till på det här. Jag tror det är jätteviktigt att vi börjar tänka på hur vi pratar med våra döttrar och alla små tjejer vi möter. Tänk vilken skillnad i deras liv vi kan göra om vi frångår den "enkla vägen" att börja prata om något som har med deras utseende att göra. I stället kan vi börja intressera oss för vad som rör sig inuti. Vad de är intresserade av och kanske uppmuntra ett intresse och ge dem ett värde och ett självförtroende i något annat än i sitt utseende.

Självklart (eller kanske inte självklart för alla?) så uppmärksammade mina föräldrar också mig för den jag var och för det jag intresserade mig för. Men eftersom jag tyckte det var så självklart så skrev jag inte så ingående om det i det här inlägget.

För min egen del hoppas jag innerligt att jag kommer att vara en sådan förälder som förmedlar trygghet och självförtroende till min dotter (och till min son) i att vara den hon är och göra det hon gör. Hon är fin som hon är. Värdet sitter i hennes person, inte i utseendet.