Real Life - Vilodag

Så var det dags igen. Jag tackar Yohanna i Las Palmas för att jag fick tummen ur och skrev ett inlägg idag. Veckans Real Life handlar om vila.

För ett antal år sedan, när vi bodde i Jönköping, var det en bil som körde runt med en skylt på taket med texten: "Guds vilodag är lördag". Vi brukade småle lite åt skylten, som också hade en baksida med något om ekumenik och Babylon. Det känns lite intressant på något sätt att en veckodag kan ha så stor betydelse. Däremot tror jag att det har betydelse att man faktiskt tar en vilodag eller två mellan varven.

Jag och min gubbe har ju delat upp ansvaret hemma för att lösa en del av vilan. Läs mer om det här: Real Life - Arbetsfördelning. Varje läsår med nya scheman omstrukturerar vi så att det ska bli så bra som möjligt. Det här läsåret har vi två ansvarsfria vardagar var i veckan.

Trots detta säger min kropp ifrån emellanåt och just idag är ett ganska bra bevis på det. Jag har nämligen tappat rösten och kan inte jobba. Ibland undrar jag om kroppen är så smart att den slår till med något den vet att man verkligen inte kan klara sig utan. Hur kan en fritidspedagog och musiklärare jobba utan sin röst? Jag provade i går med en väldigt hes och obefintlig röst och det gick inte alls bra. Kan det vara så att jag mycket tidigare skulle ha varit hemma och kurerat min förkylning och inte bara kört på? Kan det vara så att min kropp var tvungen att ta till rösten för att kunna hålla mig hemma?

Fick jag slappa idag då? Nja, knappast. Jag lät dottern vara hemma och hon kräver en hel del uppmärksamhet och när jag äntligen fått henne att förstå att jag behövde sova lite så ringde de från sonens skola och väckte mig. Lätt att prata i telefon när man är nyvaken och inte har någon röst? Inte så värst... Dottern var snäll och svarade men sen fick jag överta luren. Det var något med skolbussen och jag lyckades kraxa fram ett "ja" och ett "tack" fast jag egentligen inte riktigt fattade vad det handlade om.

Nu har jag fortfarande knappast någon röst så jag blir hemma imorgon med och hoppas att den där "vilokänslan" infinner sig då istället. Jag har bara lite svårt att slappna av helt när jag har ansvaret för barnen. De är inte så stora än och behöver mycket uppmärksamhet och omvårdnad. Jag älskar att vara med mina barn och göra olika saker men om jag ska känna mig helt avslappnad behöver jag också vara befriad från ansvaret. Det kan räcka att jag vet att gubben har ansvaret och då kan hänvisa dem till honom om de behöver hjälp med något eller om de börjar bråka.

Annars spelar jag gärna gitarr, kanske skriver en låt, läser en bok eller tidning, sitter vid datorn och slösurfar, kollar på tv eller film, fikar med goda vänner, bakar eller lagar mat. Får jag göra de här grejerna ostört och utan tidspress, då är det att slappa för mig. Med andra ord slappade jag nästan konstant innan jag fick barn. Nu är de stunderna betydligt mer sällsynta. Men jag skulle aldrig, för allt slappande i världen vilja vara utan mina underbara barn.