Real life hos Yohanna i Las Palmas handlar den här veckan om mobiltelefoner. Förbered er på en resa i tiden...
Mitt första möte med mobiltelefoner var biltelefonen. Jag trodde i alla fall att det hette så eftersom den satt i min kompis föräldrars bil. Detta var någon gång i slutet av 80-talet. När vi blev hämtade av hennes pappa från scouterna brukade han ringa hem och tala om att vi var på väg. Det kändes helt överflödigt tyckte jag men om man tänker på hur det ser ut idag så är det kanske inte längre ett ovanligt scenario.
När jag gick på gymnasiet skaffade min mamma en Philips fizz (Hittade en bild på den här). På den tiden var det en ganska liten mobiltelefon. Den var svart och man kunde dra ut en lång, ganska så ömtålig antenn ifrån den. Jag kände mig väldigt viktig när jag fick låna med mig den emellanåt om jag var iväg någonstans. Annars var det ju telefonkort i telefonkiosker som gällde.
Mina första egna mobiltelefon fick jag ärva av min dåvarande pojkvän. Då var jag uppskattningsvis 22 år. Telefonen var en Ericsson. Kommer inte ihåg vad den hette men hittade en bild på den här. En riktig tegelsten var det i alla fall och den höll för nästan vad som helst.
Jag har bara köpt tre egna mobiler. Första var en Nokia 3210 (Hittade lite om den här). På den kunde man spela snake om jag inte minns fel. Sedan har det blivit två Samsung på raken. Den jag har nu köpte jag när dottern var i magen, vilket är ungefär fyra och ett halvt år sedan.
Folk frågar mig om jag inte ska skaffa en smartphone snart och då svarar jag alltid att jag ska ha min nuvarande tills den går sönder. Jag gillar den och den fungerar att ringa och skicka meddelanden med. Visserligen går det inte att ta emot mms längre eftersom allas bilder är alldeles för stora nu för tiden. Men lite kul var det faktiskt när en kille från gymnasiet hade praktik hos mig för ett tag sedan och utbrast "Åh, en sån där hade jag när jag gick i sjuan!" när han såg min mobil. Snart är jag ensam om att ha en sådan här gammal telefon med knappar som man kan trycka på.
Förresten, när skulle jag ha tid med att hålla på med en smartphone egentligen? På jobbet funkar det inte och hemma skulle jag nog helst vara utan alla störande ljud som pockar på uppmärksamheten. Dessutom finns ju datorn om jag vill hålla mig uppdaterad på facebook och liknande. Min nuvarande mobil ligger oftast på en hylla i köket eller i jackfickan och det är säkrare att få tag på mig via facebook än på mobilen.
Frågar ni mig så tycker jag det är en aning överdrivet med alla som ska fota allt och lägga upp på instagram och allt vad det heter. Och hur kul är en fest där folk tar kort på varandra när de gör olika konstiga miner eller möjligtvis tar kort på maten/ drycken. Eller så sitter de bara med huvudena böjda över sina telefoner? Inte alls om ni frågar mig.
Tanten i mig har talat. Ha det gott!
Mitt första möte med mobiltelefoner var biltelefonen. Jag trodde i alla fall att det hette så eftersom den satt i min kompis föräldrars bil. Detta var någon gång i slutet av 80-talet. När vi blev hämtade av hennes pappa från scouterna brukade han ringa hem och tala om att vi var på väg. Det kändes helt överflödigt tyckte jag men om man tänker på hur det ser ut idag så är det kanske inte längre ett ovanligt scenario.
När jag gick på gymnasiet skaffade min mamma en Philips fizz (Hittade en bild på den här). På den tiden var det en ganska liten mobiltelefon. Den var svart och man kunde dra ut en lång, ganska så ömtålig antenn ifrån den. Jag kände mig väldigt viktig när jag fick låna med mig den emellanåt om jag var iväg någonstans. Annars var det ju telefonkort i telefonkiosker som gällde.
Mina första egna mobiltelefon fick jag ärva av min dåvarande pojkvän. Då var jag uppskattningsvis 22 år. Telefonen var en Ericsson. Kommer inte ihåg vad den hette men hittade en bild på den här. En riktig tegelsten var det i alla fall och den höll för nästan vad som helst.
Jag har bara köpt tre egna mobiler. Första var en Nokia 3210 (Hittade lite om den här). På den kunde man spela snake om jag inte minns fel. Sedan har det blivit två Samsung på raken. Den jag har nu köpte jag när dottern var i magen, vilket är ungefär fyra och ett halvt år sedan.
Folk frågar mig om jag inte ska skaffa en smartphone snart och då svarar jag alltid att jag ska ha min nuvarande tills den går sönder. Jag gillar den och den fungerar att ringa och skicka meddelanden med. Visserligen går det inte att ta emot mms längre eftersom allas bilder är alldeles för stora nu för tiden. Men lite kul var det faktiskt när en kille från gymnasiet hade praktik hos mig för ett tag sedan och utbrast "Åh, en sån där hade jag när jag gick i sjuan!" när han såg min mobil. Snart är jag ensam om att ha en sådan här gammal telefon med knappar som man kan trycka på.
Förresten, när skulle jag ha tid med att hålla på med en smartphone egentligen? På jobbet funkar det inte och hemma skulle jag nog helst vara utan alla störande ljud som pockar på uppmärksamheten. Dessutom finns ju datorn om jag vill hålla mig uppdaterad på facebook och liknande. Min nuvarande mobil ligger oftast på en hylla i köket eller i jackfickan och det är säkrare att få tag på mig via facebook än på mobilen.
Frågar ni mig så tycker jag det är en aning överdrivet med alla som ska fota allt och lägga upp på instagram och allt vad det heter. Och hur kul är en fest där folk tar kort på varandra när de gör olika konstiga miner eller möjligtvis tar kort på maten/ drycken. Eller så sitter de bara med huvudena böjda över sina telefoner? Inte alls om ni frågar mig.
Tanten i mig har talat. Ha det gott!
7 kommentarer:
Veckan sammanställning av Real Life är klar. Fortfarande är jag inte säker på om vi blivit mer eller mindre sociala av dessa uppfinningar.
Men de är väldigt underhållande ;)
http://yohannailaspalmas.webblogg.se/2013/january/sammanstallning-av-real-life-mobiltelefon-2.html
Tack som vanligt för att du var med och bidrog till underhållningen.
Hälsningar
Yohanna
Det där var min "favvo" också :)
Så skönt att det finna fler än vi som håller fast vid den gamla "antikviteten" :) Vår mobil är säkert snart 7 år, kan varken fotografera eller ha appar men den fungerar så bra att ringa på, precis det som den är till för och som vi behöver.
Har funderat på att köpa ny flera gånger men varje gång så tycker vi att det känns så onödigt, den gamla funkar ju så varför då byta ut den?
Jag behåller mina mobiler tills de pajjar, men det har gått relativt fort eftersom jag messar massor (eller, gjorde innan fejjan kom...) Knapparna har slitits ut. Så förra julen fick jag en smartphone i julklapp, men jag är inte alls nöjd med den, den krånglar massor och är mycket svårare att messa på än mina tidigare mobiler...
Mins mammas första, den fick jag ärva sen när jag började folkis och inte kunde ha egen fast telefon. Sen har jag bytt alltersom mobilerna blivit stulna eller gått sönder och nu är jag innne på smartphone nr 2. T däremot hoppade över alla "vanliga" mobiler och skaffade en smartphone direkt för två år sen. När mamma och pappa är och hälsar på, då kan vi sitta alla tre med huvudena böjda och instagramma, miniblogga helt enkelt ;) Kram
Kul att höra att det är fler än jag som har en gammal mobil min är 8 år.
Funkar bra att sms och ringa på.Det är många som kommenterar min mobil och tycker att jag ska byta, men jag ska göra det när den inte funkar längre. Och den dagen det blir dags hoppas jag att det finns en miljövänligare/ ej barnarbete mobil.Ha det gott:)
Hej! Måste få säga att jag verkligen håller med. Vi har haft kära gäster två helger i sträck, men vad gemenskap och prat beträffar hade vi lika gärna kunna klara det per facebook, för de höll på med sin smartisar hela tiden!
Blockad mot smartis, främja levande umgänge :)
Skicka en kommentar