Eksjö stadsfest - ett experiment

I år blev det ingen festival för mig och gubben. Trodde vi. I sista stund köpte vi biljetter till Eksjö stadsfest och struntade i att skaffa barnvakt. Vi har aldrig haft med barnen på festival förr så det fick bli lite av ett experiment. En stadsfest borde vara ett lite säkrare kort när det gäller barnunderhållning än en "riktig" festival, tänkte vi.

Efter ett tips från en vän köpte vi en skrinda som vi tänkte att sonen skulle kunna sova i. Dottern fick ha en sulky som det går att fälla ryggstödet i. Kuddar och filtar packades med och gubben och jag tog varsin ryggsäck som vi hade regnkläder, hörselskydd och andra bra-att-ha-saker i. På nätterna sov vi i husvagnen på Eksjö Camping.

Hur gick det då? Jag kanske ska börja med att jag hade förberett mig på att inte få se ett enda band. Skulle det inte fungera med barnen så hade det varit tråkigt att bli sur på dem när det egentligen inte är deras fel.

Sean Banan som spelade på fredagskvällen var uppskattad av barnen. Dottern satt på mina axlar och klappade i händerna och sjöng med. Även Anki och Pytte tyckte de om. De gillade att leka i skateboardrampen och titta på de som åkte där. De stod ut på de andra konserterna också men efter ett tag tröttnade de när de inte såg så bra. Ändå verkade de trivas riktigt bra och de tyckte det var tråkigt att festivalen tog slut redan på lördagen.

Sean Banan. Foto: Dottern

Framåt kvällarna blev det alldeles tjockt med folk och det var lite svårt att ta sig fram med vagnarna. Jag tror att de beräknat lite för liten publikyta framför en del av scenerna. Exempelvis på Green Street Park blev fullt när en del band spelade och då släppte de inte in fler av säkerhetsskäl. Lite tråkigt när man betalat för att få se banden. Där och på vissa andra ställen var det svårt att ta sig fram även utan vagnar.

Inget av barnen somnade. Så vi stannade kvar så länge de höll ut och sedan gick vi tillbaks till campingen. Ändå är jag nöjd med festivalen. Några band hade jag gärna velat se som t.ex. Hardcore Superstar, Graveyard, Vånna Inget och Partiet. Men det får bli en annan gång. Några av banden jag hann med kommer på bild nedan (tagna med den gamla kompaktkameran).

Kasta Loss här ovanför är min jobbarkompis band. De spelar hardcorepunk och texterna är på svenska. Fullt ös och massor av energi. Svinigt bra om jag får säga det själv.

Den svenska björnstammen fick jag se alldeles själv utan barn, vilket var en liten bonus. Jag lyssnar inte så mycket på dem egentligen men deras framtoning tilltalar mig och det var en upplevelse att få se dem live.

Thomas Di Leva var det faktiskt första gången jag såg live. Till skillnad från tidigare nämnda band har hans framtoning aldrig riktigt tilltalat mig. Men igår lockade hans musik fram en hel del nostalgi hos mig. Han har ju trots allt hållit på i ett antal år nu.

Jag såg några band till men inga fler jag tyckte var värda att fotografera...

Nu önskar jag er alla en trevlig vecka!

PS. Festivalmaten kommer i ett senare inlägg! DS.